Skrivsand - kommunikation & PR

Close Icon
   
Contact Info     Ring 0768-08 89 25

I en gammal Gevalialåda fanns sanningen

För Deromes personaltidning ”Sågbladet” blev jag ombedd att skriva lite om bokprojektet i samband med att alla medarbetare också erhöll en bok som julgåva. Den artikeln bjuder jag på här till dig som är nyfiken på vad jag ägnat ett drygt halvår åt under 2014.

Färgprov_bokpaket

För nästan exakt ett år sedan, ringde telefonen mitt i lussekattsbaket. Karl-Erik Andersson, koncernchef för Deromegruppen och min före detta chef, bad mig att skriva företagets historia. Ägarna var angelägna att samla alla gamla minnen innan de blev glömda och borta. Karl-Erik påstod att jag med mina 21 år i företaget, först som VD-sekreterare åt hans bror Bernt-Göran och senare som ansvarig för företagets kommunikation. Erbjudandet lockade, men jag behövde begära tjänstledigt från mitt jobb på Teater Halland för att ta mig an bokprojektet under ett halvår.

Med stor vördnad inför uppgiften och med en känsla som än idag får tårar att tränga fram under mina ögonlock, planerade jag berättelsen om det företag som deras far Karl Andersson startade med en enkel sågbänk och som sedan vuxit till Sveriges idag största familjeägda träindustri.

Den första april i år började jag ett intensivt och spännande researcharbete på heltid. Min tidplan var svår att bedöma rimligheten av, jag hade inte skrivit någon bok tidigare och skulle fylla en med texter bilder från 1947 och framåt, trodde jag…

När jag hämtat en gammal dammig kartong med Gevalias röda logotyp längst in i Deromes arkiv och ställt den hemma på soffbordet plockade jag i det ena gulnade pappret efter det andra. Jag bläddrade i kassaböcker och kvitton, i Karls gamla inskrivningsbok från livet som kusk på Gotland och kom till den svarta boken med rödkantade skrivblad. Där fanns de allra första kassahändelserna. Vad fann jag då? Jo, försålda trävaror redan i april 1946! Här skrivs minsann ny historia. Hur ska man göra nu med alla felaktigt firade jubileum genom åren? Inte mycket att be för, nu skulle sanningen fram. Karl Andersson startade Derome Såg & Virkesaffär, som firman först hette, ett år tidigare än vad som alltid kommunicerats.

Arbetet med boken fortsatte intensivt. Jag begav mig till tidningsarkivet på Varbergs fästning för att leta klipp. Jag åkte hem till folk och bläddrade i privata familjealbum och i Deromes pressklipp. Jag läste alla sjuttio personaltidningarna från 1977 tills idag – gissningsvis har jag plöjt igenom 1 000 sidor text.

Jag ägnade minst åttio timmar åt intervjuer med gamla medarbetare, personer i ägarfamiljen och andra. Efter varje intervju lyssnade jag igenom min diktafon och lade lika mycket tid på att skriva av intervjuerna från start till slut, bara för att kunna bläddra i dem när jag sedan vävde samman det som berättats med information från tidningar, klipp och mina egna minnen. Jag ville göra en bok som får läsaren att känna – få en inblick i Deromegruppens med- och motgångar.

Emellanåt, under skrivandet, eller snarare när jag inte kunde skriva, kände jag mig som en lika stor skapare som Ingmar Bergman – med en otrolig ångest! Ur den hoppades jag kunna värka fram ett decennium i taget. Nåja, visst var det motigt ibland, men jag fick gott stöd på vägen av det uppmuntrande redaktionsrådet som bestod av Ulrika Gustafsson på marknadsavdelningen och ägarna Karl-Erik och Peter Mossbrant. Men dagarna i juli månad när det var 35 grader varmt bakom gardinerna på Skrivsands hemmakontor, var inte aktiviteten så hög.

Skrivuppdragets största dilemma var dock inte värmen. Det var vem som blev omnämnd och inte i boken. Att nämna alla anställda sedan 1946 var inte möjligt, men något att stilla acceptera även om bokens sidantal blev fler än vi tänkt från början. Bokens bilder har jag valt för att fler medarbetare ska presenteras, och bildkvaliteten har ibland både Ulrika och hennes kollega Lisa Larsson svurit över. De gjorde sina tappra försöka att få mig att byta bort en kvalitetsmässigt usel bild, men jag har stått på mig av olika skäl och Lisa har verkligen uträttat underverk med sin bildredigeringskonst. Lagat revor i spruckna foton, retuscherad bort skuggor av fotografer och bytt däck på hela fordonsflottan. Jag känner stor tacksamhet för all hjälp med det, liksom med korrekturläsning som även Jenny Johannesson hjälpte till med.

Jag hoppas verkligen, nu när du nog har fått ett exemplar av ”Med rötterna i skogen” i handen, att du och din familj ska få lite härlig läsning under julhelgen – om tidigt 1900-tal, tider med utsvängda jeans och trätofflor samt en odyssé i de senaste årens makalösa utveckling och en liten blick in i framtiden.

/ Lena Sandersson

PS. Vill du läsa hela boken – kika här!